tisdag, september 28, 2004

M/S Estonia

Ja, det har väl inte undgått någon att 10-årsminnet av fartygskatastrofen som skakade Norden inträffar idag. 852 liv släcktes i ett stormigt Östersjön.

Precis som med branden i Göteborg, 11 september och mordet på Anna Lindh, så minns i alla fall jag vad jag gjorde och var jag var när nyheten kom över oss. 1994 hade jag precis börjat i gymnasiet och kl 8.00 på morgonen hade vi Historialektion med fröken Anders Göransson (vi kallade honom det, för han var utbildad sjuksköterska). Jag tror vi just då skulle diskutera något om jordbrukets utveckling och skiftesbruk (eller nåt annat mindre upphetsande). Föga oväntat blev det inte så.

Vi satt hela lektionen och diskuterade de rapporter som kommit in under natten och morgonen. Det diskuterades om det var någon som hade anhöriga ombord - jag tror det visade sig att en flicka i lillsyrrans skola hade förlorat sin far. Sånt gör att händelser som dessa berör ännu mer. Känslan av odödlighet minskar drastiskt när det uppdagas att vem som helst faktiskt kan drabbas.

Om jag inte missminner mig helt så skulle vi i familjen senare på hösten/vintern själva åka över till Finland. Syrran tyckte inte det var en så bra idé, vilket väl är förståeligt. Samtidigt har vi genom åren åkt finlandsfärjor ett tjugotal gånger och som värst råkat ut för lite grov sjö.

Viking Sally hette hon en gång i tiden; M/S Estonia. Jag åkte med henne när jag var liten och de inte ens hunnit installera hissarna ombord. Vi har någon bild någonstans på det tror jag. Mamma och jag i kafeterian. Konstigt hur ödet ter sig...