tisdag, december 07, 2004

Mandela och jag

Snart är det dags för Nobelfestligheterna igen. 1993, dvs för elva år sedan, fick Nelson Mandela Nobels fredspris tillsammans med Frederik Willem de Klerk. Det har alltså gått snart elva år sedan jag och Mandela språkades vid, skakade hand och kramades.

Hur träffades vi. Jo, det var på Grand Hotel vi sågs. Jag stod en morgon i vit skrud och strut på huvudet, ljusmanchett i hand, tillsammans med några av mina klasskamrater, och sjöng Santa Lucia och Staffansvisan för honom. I efterhand undrar jag givetvis om inte han blev smått förvånad när vitklädda människor med ljus och strutar äntrade hans svit tidigt på morgonen. Han måste blivit förvarnad om det i o m att hans livvakter (och troligen Säpo) släppte in oss så pass långt. Man vill ju gärna tro det, eftersom en icke-invigd i svenska traditioner snabbt kan dra paralleller till avsevärt mindre oskuldsfulla aktiviteter i vit skrud och strutar.

Det är nog inte många som sett herr Mandela liggandes till sängs. Jag har. Tänk att en så enkel sak som en handskakning och en kram kan betyda så mycket. Ett minne för livet är vad det är.