onsdag, december 29, 2004

Svårt att förstå vidden

Man sitter här hemma, cirka 8600 km bort, och försöker smälta det som inträffat. Att försöka inse hur många som faktiskt direkt drabbats är helt omöjligt. Att förstå hur vattenmassorna krossat allt i sin väg och både sugit med folk till havs och skickat upp folk hundratals meter inåt land är ofattbart. Att sedan försöka förstå hur otroligt många som indirekt drabbats genom vänner, bekanta, grannar etc är astronomiskt.

Förståeligt är ju att fokus på rapporteringen är på Thailand när det troligtvis snart är ett faktum att Sverige drabbats av sin värsta tragedi någonsin. Förhoppningsvis kan man rätt snart återfå kontakten med de omkring 2000 svenskar som är saknade. Tyvärr ser det väl inte alltför ljust ut. Det vi inte får glömma är att länderna runt Bengaliska viken drabbats mångfalt värre, vilket tyvärr inte alltid går att urskilja ur rapporteringen från området. Nyheterna rapporterar i repris efter repris att det saknas 1500 charteranslutna turister när man gott kan skifta fokus till helheten och uppmärksamma folk på det enorma lidandet miljontals människor genomgår. I stundens hetta är det nog lätt att bli lite fartblind.

Vad som upprör mig mest på hemmaplan är folks onyanserade kritik av hur UD och regeringen hanterar saken. Folk både förväntar sig att flygplan står packade och färdigtankade, redo att lyfta vartsomhelst i världen på två röda samt att besättningar och hjälparbetare sitter i anslutning till dessa plan redo att kasta sig iväg till nästa krishärd. Skicka ner regeringsplanet och ett par Herkulesplan så löser det sig, som om regeringen brukar resa runt i en 747:a och som om Herkulesplanen har oändlig räckvidd och är under av komfort och härlighet (fråga en FN-soldat hur bekvämt det är att flyga Herkules). UD sitter givetvis och rullar tummar och hoppas det går över. Ska vi ha logistiken att hantera den anstormning av telefonsamtal som uppstod och det utan att det ska kosta pengar också? Det är lätt att bli upprörd i stundens hetta, men sitter man ner och funderar en stund brukar man komma fram till att ens krav är en gnutta orimliga.

Svenska ambassaden är, vad jag förstått på rapporteringen från området, en av få ambassader som är på plats och utför ett fantastiskt arbete. De ser till att svenskar får möjlighet att snabbt och smidigt ta sig hem trots att de saknar både kläder, pass och pengar. Det är synd att såna hjälteinsatser går obemärkt förbi i rapporteringen.

Vi kan skicka ned hur många flygplan som helst i oorganiserat följe och skicka oanade okoordinerade hjälpinsatser och se hur ett ännu större kaos utbryter. Problemet i dagsläget är inte att flyga hem skadade och drabbade svenskar - problemet är att ens få dem till flygplatsen. Det är ofta en effekt av enorma naturkatastrofer - att den lokala infrastrukturen havererar helt.