söndag, maj 08, 2005

Uttal och namn

Havandes ett lite annorlunda (i svenska mått mätt) stavat namn så är jag van vid att behöva bokstavera det med jämna mellanrum. Problemet med svenskar i allmänhet (förutom alla sär skrivningar) är att de har förbenat svårt att stava och uttala utländska och lite ovanligare namn rätt.

Det har faktiskt hänt flera gånger att man trots att jag visar fram legitimation, eller fyller i mitt eget namn på blanketter, lyckas stava mitt namn fel. För mig är det synonymt med att påstå att jag inte har en aning om vad jag heter eller att mitt namn på legget anses felstavat. Ärligt talat: hur svårt är det att läsa innantill egentligen? Ett utmärkt exempel är V(ä)rket för Högskoleservice som lyckades stava både mitt för- och efternamn fel i mina ansökningshandlingar, så att jag fick cykla till Postens sorteringsställe för att personligen hämta ut antagningsbeskedet.

Personligen anser jag det viktigt att stava andras namn rätt, kanske eftersom jag själv råkar ut för motsatsen så pass ofta, men jag förstår inte hur andra klarar av att misslyckas så fatalt i fall efter fall...

En annan intressant sak är min mors namn, Kaarina, som jag aldrig hört en svensk uttala rätt första gången. Det blir alltid Karina trots att de dubbla a:na formligen lyser rakt i deras ansikten och borde föranleda ett långt vokaluttal per definition i svenskan. Vad beror det på? Över hälften av befolkningen kan ju inte lida av modesjukdomen dyslexi?

Ett annat namn som har ungefär lika många uttal som bokstäver i sig är det väldigt enkla tyska namnet Schumacher. Här är det för mig lika otroligt hur man lyckas att uttala det fel. Feluttalen gör nämligen inte själva uttalet det minsta lilla enklare - tvärtom. För mig är det bara ett uttryck för en avsaknad av respekt för andra språk.